Stina ringde i morse. Hon har en så vacker katt. Den är vit och långhårig och heter Klara. Häromdagen skulle Stina städa uthuset och katten Klara hade som vanligt följt med Stina för de håller ihop i vått och torrt.

Plötsligt satte sig Klara att fokusera på en sopsäck full med pärmar och lika plötsligt dök hon ner i säcken. Stina förstod att det nog var en mus i säcken och ville hjälpa Klara att hitta den så hon började tömma säcken. Katten satt envist kvar tills säcken var halvfull. Då hoppade hon ut och for som ett torrt skinn mellan alla saker på golvet och pälsen blev full med damm.

Strax därefter såg Stina hur katten lekte med musen utanför uthuset. Musen var i högsta grad levande men låg blixtstilla i snön och försökte göra sig osynlig trots att katten kastade iväg den åt olika håll. Stina klarade inte av att se på hur musen långsamt och plågsamt miste livet så hon kände att hon var tvungen att rädda den. Det var dessutom kallt ute! Hon hade gått fram till den paralyserade musen och tagit den i nackskinnet som en kattmamma gör med sin kattunge. Sedan slängde hon den i en vid båge under den stora granen där Klara inte kunde ta sig in. Där frös den förmodligen ihjäl om den inte sprang in i förrådet igen för att gömma sig i en annan säck. Sånt` är livet!

Akka

Mina älskade örhängen

Jag skulle till FiskSPA och tog på mig ett par av mina finaste och mest glittriga örhängen för att tjusa fiskarna. Efter besöket fick jag syn på min egen spegelbild och såg till min fasa att det högra örhänget var borta. Hade det ramlat ner i akvariet? Jag letade både hos fiskarna och hemma, men icke!

Jag hängde upp det ensamma örhänget i samlingen

Jag stod och tittade mig i spegeln och sörjde att det bara satt ett örhänge i vänster öra. Nu tog jag av mig det och hängde upp det på mitt väggnät tillsammans med alla andra örhängen. Tittade på det och suckade djupt.

Dags för tandborsten och en överraskning

Så småningom var det dags för tandborstning och då hamnade jag framför badrumsspegeln. Till min stora förvåning satt nu åter örhänget i mitt vänstra öra. Jag visste att jag tagit ur det och hängt upp det, men jag vände mig om för att se eftersom jag började tvivla på mig själv, men det hängde kvar på nätet. Så vem var det som hade skojat med mig? En ängel, ett spöke eller kanske hustomten som hittat på liknande hyss tidigare.

Akka

 

 

Stens vansinnigheter

Stina ringde … hon och hennes man Sten hade suttit och tittat på hockey i TV. Plötsligt hade Sten fått en idé och Stina hade tänkt: ”Nu kommer en ny vansinnighet”. Det hörde hon då han började tala med det där speciella tonfallet som han ibland fick.

Själv hade hon varit djupt försjunken i egna tankar då hon satt med sin stickning. Stens associationsbanor hade förmodligen aktiverats i takt med att Stinas fingrar fladdrade fram i fint samarbete med strumpstickor och garn. Han såg nog för sin inre syn hur en ishockeyspelares fötter flög fram över isen med stor skicklighet och till synes nästan viktlöst. Det var i alla fall vad Stina trodde för plötsligt hade han sagt: ”Vi ska skicka sockor till hela det gamla kanadensiska ishockeylaget. Det tror jag de skulle uppskatta”.

Vem är ”vi”?

Stina hade undrat om det var hon ensam som skulle sticka alla sockor eller om även Sten skulle delta. Det fick hon inget direkt svar på. Hon visste nämligen att då någon i en familj säger att ”vi” ska göra något som måste göras så innebär det oftast att den som inte uttalat ordet ”vi” är den som får utföra det som ska göras. Om jag till exempel säger till min Ove att det är stopp i avloppet och att ”vi” måste rensa det så betyder det att det är han som får äran att utföra den otäcka rengöringen. Vill han att ”vi” ska tvätta hans jeans så är det jag som får äran att tvätta dem.

Själva idén

Stina säger att hon ibland kan bli trött långt ner i magen när Sten presenterar en ny idé, men hon ger honom dock alltid en chans att berätta om den. Vem vet … det kanske någon gång kan komma en intressant och genomförbar tanke som kan bidra till att förändra världen.

Sten berättade för Stina att det kanadensiska ishockeylaget, på 70-talet, hade skridskor tillverkade av känguruskinn. Dessa var så välgjorda så att det sas att användarna inte behövde ha några strumpor i dem. Nu funderade Sten på att dessa skridskor nog blev så personliga och älskade av sina ägare att många gamla spelare säkert hade sina skridskor kvar. Sten sa: ”Vid det här laget borde skridskorna blivit så nötta att skinnet på insidan av dem blivit tunnare. Då kanske de får plats med ett par sockor i dem”. Det var därför som ”vi” skulle sticka sockor så att de gamla fossingarna höll sig varma.

Stina hade med stor förvåning lyssnat på Stens utläggning och insett att det nog var dags att lära Sten att sticka själv. Skulle han inte gå med på det så blir det nämligen inga strumpor till de stackars kanadensiska fötterna.

/Akka

Stinas matvånda

Stina ringde nyss. Hon ringer väldigt ofta och pratar om vardagens alla turer. Tänk om jag inte hade henne. Då hade jag haft färre tankar om många saker i livet. Nu berättade hon att hon hade varit på en nyårsfest hos vegetarianer och där alla gäster skulle bidra med något till matbordet. Detta hade gett Stina lite bekymmer.

Leka TV-kock

Det kan vara svårt med vegetarianer, sa Stina. De vill naturligtvis äta lika god mat som vi köttätare så jag fick lägga min panna i djupa veck och fundera på om jag överhuvudtaget kunde laga något av grönsaker. Det kändes som om det stod still i huvudet, sa hon. Så berättade hon att hon hade kommit att tänka på de där TV-programmen där det kommer en kock och bara ”snor ihop” något som finns på hyllorna hemma hos någon kändis och sedan … som ett trolleri står en festmiddag på bordet. Det brukar se så enkelt ut. Den taktiken skulle hon prova!

Koka soppa på en spik

I en kruka på köksbänken hittade Stina den sista löken som fanns kvar efter det stora julinköpet. I kylskåpet fanns några paprikor som alla matlagande julgäster hade missat och minsann om där inte fanns två paket med champinjoner också. Stina brynte allt och lade grönsakerna i lager på lager i en ugnsform. Sedan täckte hon allt med djupfrysta ärtor vilket hon ångrade när hon såg resultatet, men gjort var gjort. Ärtorna hade också glömts bort trots att hela familjen älskar ärtor. Det hade kanske varit för mycket att välja på.

En glad äkta man

Stinas man Stig brukar säga att då de haft gäster finns det ofta så mycket saker i kylskåpet att han inte hittar någonting att äta och somliga dagar tvingas han därför att svälta . Det är de dagar då Stina är på vift. På sistone har hon underlätta mathållningen för Stig genom att lägga ett korvpaket på andra hyllan längst fram…. i ögonhöjd så att han kan se det. Hon vill att han ska vara mätt och belåten då hon kommer hem. Stina vill ha en glad man så hon brukar fundera ut saker som gör honom glad. Korv är en sådan sak.

Tzatziki kan vara bra att ha

Nu skulle Stina göra en sås för att gömma ärtorna och hittade en bortglömd färdigriven Parmesanost i skafferiet Den tömde hon ner i en kastrull tillsammans med grädde och rev även ner den sista ostskalken av julens Cheddarost. Nu hade hon blivit så modig att hon hällde i en rejäl dos av Tzatziki också. Den ville hon bli av med eftersom hon gjort en alldeles för stor sats till jul och fått äta av den till nästan allting för att den skulle gå åt innan den blev för gammal. Hon hade till och med brett Tzatziki på smörgåsen till frukost (för den nyttiga vitlökens skull). Till slut åkte så maträtten in i ugnen för att bli vackert gyllenbrun. Sedan bar det av till festen med maten inlindad i tidningar och därtill insvept i en filt för att hålla värmen.

Slutet gott – allting gott

Festdeltagarna hade blivit lyriska över Stinas gratäng. Stina sa: ”Man kan ju inte slänga mat så det var en bra lösning att leka TV-kock.” Jag minns orden som ofta sas vid matbordet under min barndom: ”Tänk på barnen i Biafra”. Då var man tvungen att äta upp allt utan att klaga. Inte undra på att man är lite tjock.